spinner
Hjem Info Betingelser Redaksjon Støttespillere Kontakt Doner | Din side
 
meny
meny
meny
meny
meny
Handlekurven er tom  Handlekurv

Hanna Nordenhök

[P]

 

Den brinnande bilden

Viss poesi tycks tala till en från en fullkomligt hemlig plats, som var den ett mystiskt meddelande från en anonym urtid. Den bok jag vandrat runt med i några dagar nu, nyligen utkommen på det norska England forlag, kommer till mig på precis det sättet. Jag blir häpen, och liksom väldigt glad, över den gåtfullhet som omgärdar boken. Det är som om allt den kommunicerar och utsöndrar – från format och pappersfärg till omslagsillustration och radbrytning – också förmår tvätta min blick och liksom göra den ny, barnslig, ren. Det har att göra både med dess språk och utformning, och med det intressanta faktum att det faktiskt inte helt går att utläsa varken bokens titel eller vem som är dess upphovsman. Det konventionella sättet att skriva ut författarnamn på försättsbladet frångås helt – den enda information som står att finna är en sorts aning; på nästsista bladet i boken finns ett copyright-tecken med efterföljande namn och årtal. Namnet är Jørn H. Sværen, en av två förläggare som står bakom det fina norska förlaget H press, som profilerat sig genom att bland annat ge ut en serie poetikböcker av författare som Tone Hødnebø och Thure Erik Lund, men också genom att distribuera det amerikanska independentförlaget Burning Deck´s utgivning bland en nordisk publik. Förlaget har också gett ut det formmässigt mycket suggestiva litterära objektet SERIE A med bland andra Jörgen Gassilewski, Gunnar Wærness och Ann Jäderlund som medverkande poeter. Jørn H. Sværen är tillika norsk översättare av den franske poeten Emmanuel Hocquards En prøve på ensomhet. Jag kan med denna vetskap eventuellt dra slutsatsen att vissa litterära preferenser skulle kunna associeras med den bok jag nu är satt att läsa. Och att upphovsrätten tillhör Jørn H. Sværen står utom tvivel. Ändå kvarstår denna tvekan om det är Sværen som också är bokens författare. Tillsammans med bokens hela innehåll och uppenbarelse bidrar det till en intressant osäkerhet i läsupplevelsen. Ett dunkel som inte skingras nämnvärt av det märkliga följebrevet, dessutom författat på ett ”Dronning av England”-brevpapper …

”Jeg sender deg en bok etter avtale med Martin Högström. Den er bundet inn for hånd i 200 eksemplar og utgitt av det kuriøse England Forlag. Alt godt,
Jørn H. Sværen”

Det är ofrånkomligt att inte läsa in detta följebrev som en del av ett iscensättande, ett pågående konstverk. Den vackra handstilen, och ordet ”kuriøse”, laddat med en sådan distans. Brevet berättar mycket noggrant hur boken är inbunden och att den ges ut i en liten utgåva, men ingenstans nämns sambandet mellan brevskrivaren och boken. ”Jeg sender deg en bok….” Inte ”min bok”, inte ”en bok av”… Och så brevpappret: dronningen av England. England forlag. Betydelsen förvrängs, glider, och platsen förefaller plötsligt overklig, sagolik, inte längre överensstämmande med det jag hittills trodde var landet England. Brevet smälter genom sin mångtydighet samman med boken, det förvandlas till en utsöndring av den, ett appendix, en del i ett konstprojekt som verkar på flera plan. Kanske är det därför det lilla häftet inte lämnar mig, utan tvingar mig att återvända, involveras, skriva.

Det finns olika typer av osäkerheter man kan utsättas för som kritiker. Det kan vara allt från, som här, oklarheter kring bokens avsändare till hur olika litterära och typografiska grepp samspelar i verket. När dessa osäkerheter träffar, förmår de också i bästa fall såra oss rakt i egot. Och för att litteraturen ska bli viktig, tänker jag mig, måste vårt ego kunna skadas. Att verkligen läsa är att utsätta sig – för de egna begären, mindervärdeskomplexen, för skräcken – och därmed också tvingas delta. När jag läser svensk litteraturkritik idag är det ofta den hållningen jag saknar, den syns mycket sällan. I dess ställe framträder i många fall en betydligt mer auktoritär läsart med ett helt register av hastiga kategoriseringar och slarviga tolkningar. Det måste, så föreställer jag mig det, ha med skräcken att göra, och i sin förlängning med vår starka vilja till säkerställande av ordning. Som kritiker, och i ännu högre grad som författare, blir man ofta smärtsamt medveten om hur viktigt det är att identifiera författaren för att kunna bedöma en bok. Som författare blir man, speciellt när man är i färd med att debutera – från följebrevet till förlaget dit man skickar sitt manuskript till debutantpresentationer och katalogtexter – överallt ombedd att redogöra för vem man är, och således hur ens verk ska läsas. Att få denna lilla delikata bok i sin hand är därför en befrielse, och samtidigt en utmaning. Den arbetar mycket konsekvent med att osäkra min position som läsare. Den har också en förmåga att dra mig in i sitt universum på ett fysiskt påtagligt sätt. Mellan de tunna pärmarna ryms en tredelad svit innehållande sammanlagt fyrtioett ord, undantaget titeln. Sviten heter ”EN KIRKE”. Att jag inte betraktar denna titel som namnet på boken i sin helhet kommer sig av två saker. Den ena att den helt enkelt inte står utskriven på omslaget, utan först inne i boken  – i själva verket står det ingenting alls på omslaget, som istället pryds av en enda bild. Den andra är att jag efter några omläsningar inte längre är säker på om orden ”EN KIRKE” ens kan läsas som en titel. De förefaller nu lika mycket kunna vara ett slags tal, alternativt ett motto. Någonting i bokens framställningssätt skapar denna tolkningsfrihet, och undran.   

Bilden på omslaget är en liten inramad fyrkant med några suddiga fingeravtryck i svartvitt som överlappar varandra. Det finns något monumentalt över den, något stumt och mäktigt. Den är i sin egenskap av fingeravtryck ett tecken, en symbol för absolut unicitet, för icke förfalskningsbar identitet, samtidigt som den, i sig själv, också är ett faktiskt märke efter en eller flera specifika människor. Jag kan bara läsa den som en titel – så att säga – i bild. Redan här har en visuell sensibilitet aktiverats, genom att låta omslaget vara fritt från bokstäver, alfabetiskt språk. Därmed sker också en förskjutning, eller vidgning, av min mer omedelbara position som läsare mot att omfatta också en betraktandets, blickens position – vilket senare kommer att ha en betydelse för hur jag läser, avkodar, bokens språkliga innehåll (bland annat genom att rikta min uppmärksamhet mot sidans mer bildmässiga egenskaper). Men inte bara. Det handlar också om fingrarna.

Det finns ett bläddrande i läsakten av Sværen-boken (jag får kalla den så), en naturlig följd av de många vita boksidorna med sina få och utspridda ord, som kan påminna om läsningen av poeter som Lev Rubinstein eller Ola Julén. Också dessa författare är fixerade vid rymden, vid den rensade boksidan runt dikten. Denna sidornas tomhet inbjuder till en mycket egenartad, liksom dröjande och närmast sakral, läsning. Kopplat till leken med det banala bildar greppet i Juléns bok Orissa ett oerhört, ja, skimrande, allvar i dikten. Också, och kanske särskilt, Rubinstein är intresserad av boken som interaktivt objekt. Rubinsteins kartotekskort tvingar läsaren till fysisk delaktighet i verket genom att de måste lyftas, det förvandlas till ett accentuerat bläddrande. Också seendet blir annorlunda, språket framträder som små avskilda mikrokosmos, en rad på ett kort blir en egen bild, en enhet, och ingår samtidigt i den större kedja som är Rubinsteins dikt. En liknande läsakt uppträder i Sværen-boken. Betoningen av bläddrandet gör mig uppmärksam på mina fingrar, på sidornas taktilitet och det skavande ljudet när jag vänder dem – vilket återigen aktiverar minnet av omslagets fingeravtryck. Jag föreställer mig hur boken, efter mina många omläsningar, nu också är täckt av mina egna osynliga fingeravtryck. Det gör mig plötsligt oerhört rörd. Den konkreta och på samma gång mystiska förbindelsen mellan mig och den okända människan, avsändaren, som denna insikt upprättar ger en kroppslig tyngd åt läsupplevelsen. Mystisk därför att den är så oöversättbar, så rik på beröring. Jag minns min barndoms närmast besatta fascination för olika arkeologiska objekt som jag råkade komma över, gamla släktklenoder, en flintspets. Det fanns en närvaro där, tydlig, påtaglig, men obeskrivbar, som lockade mig till sig. Det var en känsla liknande den som denna bok nu väcker i mig. Vem är denna människa, denna lämning av en människa, som talar till, vidrör mig? Det tycks verkligen finnas en uppmaning om beröring, smekning, hos detta bokobjekt. Man kan inte låta bli att pilla, vända, vrida. När jag lägger mitt finger över omslagets bild skapas för ett ögonblick en illusion av en spegel – bakom glaset finns någon annan, jag föreställer mig hur våra fingertoppar bara skiljs åt av en tunn hinna.       

Det finns ytterligare en viktig, om inte central, nivå som bidrar till den intressanta mystik som omgärdar boken. Det är det religiöst färgade språket. På sista bladet finns dessutom ett citat av Augustinus i kursiv. Det lyder: “inquietum est cor nostrum / donec requescat in te”. Citatet är taget ur Augustinus Bekännelser, och betyder: ”Vårt hjärta är oroligt, tills det finner frid i dig.” Orden i dikterna är på sätt och vis lika enkla och religiöst laddade som Augustinus-citatet. Kyrka, ro, källa, dop, jord, hjärta. Utsagorna är avskalade, ibland nästan generella – det finns närmast en avsaknad av partikularitet hos dem. Den första sviten börjar:

en større och større ro

Orden står ensamma på sidan. Det är en underlig rad. Stark i anslaget, nästan pompös, ändå spröd, förtunnad på mening. Den låter som en startposition, en utsiktspunkt – men också frambesvärjelse, uppmaning, löfte, förberedelse. Nästa blad, ett ensamt ord:

kilde

Och nästa:

kilder

ruiner er kirker

de dyrker jorden mellom dem

Det finns ingen egentlig skiljelinje mellan de tre sidorna. De knyter an till varandra, bildar en rytm, en gemensam ram, samtidigt är de också åtskilda enheter. De delas upp av min rörelse, bladvändandet, det sker en andning mellan orden som tycks ingå i dikten, jag kallar den så, och dess struktur. Detta sätt att så att säga tömma bilden skapar en stark visualisering av tystnad. Det ger också en säregen klarhet och tyngd åt orden, något är klingande, rakt – trots, inte på grund av, det arkaiserade anslaget. Vad betyder denna sakralitet i Sværens bok? Den framhävs ytterligare av häftets skörhet – de mjuka pärmarna, sömmen i ryggen – som ger känslan av ett tittskåp man kan kika in i, och så teckenstorleken, även den mycket liten. Jag tänker att den rumslighet boken skapar delvis har med denna skörhet att göra. Det är bokens byggnad, bokens hus, kyrka, som tematiseras och därmed också väcker det heliga i denna poesi. Den ömsinthet handlaget med de handbundna arken framtvingar, aktiveringen av min kropp i läsningen genom bläddrandet, bildar delar i en oavslutad litterär händelse, en rit. Boken är ett rum jag måste gå in i, låta mig vidröras av, för att mening ska uppstå.    

I viss kristendom finns en inneboende bejakelse av rummet och materian som denna diktbok snuddar vid. I någon mening handlar det om en sorts inkarnation. Ordet är kött, kropp. I svitens andra del låter det:

navnet før dåpen eller to kor

kirken er kroppen

de svarer ikke

de tilhører en annen tid

Dikten avslutas på nästa sida:

jorden brenner i ditt bilde

Men någonting gör att jag inte kan läsa Sværen-boken som någon frälst dikt, åtminstone inte på ett enkelt vis. Kanske har detta just med taktiliteten att göra, utpekandet av bokens materialistiska egenskaper och därigenom dess komplicerade sätt att dra mig till sig. Kanske har det också med den första sidans negation att göra, som liksom rymmer en dekonstruktiv motpotential gentemot det allmänkristna påståendet om kroppen som kyrka. Det står ”de svarar inte”, och ”de tillhör en annan tid”. Kanske har det också med fragmentiseringen att göra, utspridningen av enstaka, sparsmakade meningar bland blanka sidor, men också hur olika fraser spelar mot varandra. Det förefaller som om de nyss nämnda satserna, de två första versus de två nästkommande i ovanstående dikt, härrör ur två motstridiga och frånvarande källor. De talar emot varandra, eller, kanske, de är spår i olika riktningar. 

Också den sista ensamma raden äger en mörk, negativ, kraft. Materian är brinnande, frätande, pågående. Det går att läsa den också som en figur för döden. Bilden, avtrycket, någonting är försvinnande, kommer att utsuddas. Det går en båge mellan denna slutmening och dikten på föregående sida. Den emfatiska raden ”kyrkan är kroppen” är på sätt och vis en spegling av satsen före, ”namnet före dopet”. Namnet före dopet är också kroppen. Och kroppen finns redan, oavhängigt dopet, den är redan ett namn, redan helig i sin egenskap av kropp, liv. Ord och kött. Och också döden, vissnandet, finns i kroppen.

Det går att se en intressant förbindelse mellan de två koren och Augustinus-citatet i slutet av boken. Koret är delen i kyrkans interiör för altarets placering, ordet härstammar från ”kör” – eftersom körens plats också var vid koret. Den etymologiska bakgrunden för tankarna till en sångmässig, verbal, aspekt av koret. Kör. Kor. Associationen vidgas ytterligare när Augustinus kommer in. Det latinska ordet för hjärta är ”cor”. I citatet är det oroligt, tills det hittar hem, det vill säga, för Augustinus, till Gud. Men hos Sværen vidgas bilden. Kör. Kor. Cor. Hjärta. To kor. Två hjärtan. Två kroppar, inte en. Två körer, två röster. Kopplingar som tvinnar fram en bild av det kollektiva – i läsakten, poesin, i livet.

Sista och tredje delen i sviten är mycket kort, och lyder:

et hjerte er lite  

Den får mig att tänka på fingeravtrycken igen. På spegeln. På mina för blotta ögat osynliga lämningar över boksidorna, pärmen. Detta är en bok som framkallar en stark och sällsamt blandad känsla av tillgivenhet och smärta. Det är som om den vill säga: poesin är ett hus, en kyrka med lösa föränderliga väggar där kroppar möts och försvinner. Den är en pågående brinnande bild.

Tidligere publisert i OEI # 31 # 32 - Reader's (un)digest

En kirke

En kirke

Jørn H. Sværen


"Viss poesi tycks tala till en från en fullkomligt hemlig plats, som var den ett mystiskt meddelande från en anonym urtid. Den bok...

Les mer

80,-
Utsolgt
anbefalinger

Bländare

Hanna Nordenhök

Kjøp
(Pris: 142)

Anbefalt av PBA

Stuff Happens

David Hare

Kjøp
(Pris: 108)

Anbefalt av MVK

Jeg forsvinner

Arne Lygre

Kjøp
(Pris: 100)

Anbefalt av MVK

Marken

Martin Glaz Serup

Kjøp
(Pris: 175)

Anbefalt av RG