Ida Börjel

Norsk // English

Sond: [sång´d, sån´d] (instrument, varmed kroppens inre håligheter undersöks): av fra. sonde sänkbly; lod; bildn. till verbet sonder, av folkl. latin subunda´re sänka ned i vattnet. Härtill sondera undersöka med sond; utforska, känna sig för.

For sin første utgivelse, Sond (OEI editör 2004), fikk Ida Börjel både Katapultprisen og Borås Tidnings debutantpris. Forsiden av Sond prydes av lange, sorte, kikkertaktige former, som skyter seg ut av hverandre lik tentakler. Disse kikkende sondene synes å være til for utforskning, men i den grafiske gjengivelsen brytes de opp til et abstrakt mønster.

Ulf Karl Olov Nilsson teller i bokas etterord opp hvor mange spørsmålstegn som finnes i Sond. Resultatet: 86. Utover dette fins det, ifølge Nilsson, et stort antall indirekte spørsmål, samt utsagn av påstandskarakter. Det er med andre ord et svært åpent og utprøvende verk vi har foran oss.

I de sju diktsuitene kommer vi vidt omkring: I «Moderkarta» ligner Moder Jord en helt alminnelig mor slik vi kjenner typen, der hun går i ring og bekymrer seg. I «Europeiske midjemått» ramser Börjel opp de mer eller mindre absurde og stereotype bildene (her nokså humoristisk poengtert) som de europeiske nasjonalitetene har av hverandre. Eksempelvis kan det i teksten «En historia som har ett trick» lyde: «Danska människor är runda vänliga törstiga människor som inte har någonting emot några hundar. Danska hundar är runda vänliga varelser med små fläckar på sig. Den danska hunden har alltid ett trick att visa i en bar. Jag är den danska bargästen och mitt är allas vardagsrum. De spanska hundarna är lata varelser med för mycket sol ovanför sig. Svenska hundar är borstade slanka bekymrade varelser med lång komplicerad härstamning.»

I «Varför vi går i cirkel när vi är vilse» tar Börjel telefonen i egne hender og ringer opp forskjellige instanser for å spørre om hvorfor vi går i ring når vi går oss vill. Her skjer det noe med teksten: den flytter seg ut av den hvite siden, den blir performativ. Som Karin Haugen og Henning Braseth bemerker i artikkelen «Dette er ikke en bok» (Vinduet 2/2005): «Det performative akutte tidsperspektivet gjenfinnes i transkriberingen av de faktiske samtalene (…) Og man kunne spørre: Hvor befinner litteraturen seg? På boksidene? I telefonsamtalen mellom poeten og hennes utvalgte medforfattere?»

Börjel viser seg også som en god leser i sine remakes av bl.a. Willy Kyrklunds roman Mästaren Ma (1957)og Gertrude Steins verker. Forfatterens intensjonelle understrekning av visse poenger i lesningene sine, uttrykkes i en slags gjenbruk eller i selve iscenesettelsen av allerede skrevne tekster. Dermed har vi via de performative og konseptuelle grepene i Sond ofte å gjøre med ulike varianter av objet trouvé: tekstene er delvis objekter som er funnet, ikke skapt. Eller de er relasjonelle arbeider som refererer til reelle møter, både mellom den spørrende og den svarende, men også mellom en lesende forfatter og andre forfattere.

Lyder det vanskelig? Det er det langt ifra. Sond er en både gavmild og morsom bok, og like åpen som dens utgangspunkt er spørrende.

Susanne Christensen