Kajsa Sundin

Norsk // English

Ta några svenska dagstidningar. Vik ihop dem till en solfjäder. Sätt på dig solglasögonen. Undra inte varför du måste ha solglasögon. Fyll munnen med bigarråer. Sätt dig på en solstol med mörkblå dyna. Sedan kan du med några lätta handledsrörelser fläkta fram hela den svenska litteraturen. Du kan känna hur draget från kritikernas utandningsluft får huden på armarna att knottra sig. Du blir lite yr. Det luktar tjockt lukt av tjära och ceder.

Du befinner dig i ett rum på en tidningsredaktion. I den tryckande hettan sitter några litteraturkritiker och samtalar vid ett bord. Det är en bok på OEI editör de pratar om. Om du går nära och lyssnar förstår du att det är Kajsa Sundins diktsamling Definition (OEI editör 2007). De säger: olitterär. De säger: ingen substans någonstans. De säger likgiltighet, en grårealistisk beskrivning av en förmiddag i hemtjänsten. En enda stor paradox, som inget vidare har att berätta än sin egen oförmåga att svänga sig. De säger: hallå, vi har lite långtråkigt här. Dina händer är kalla och lite svettiga. Av samtalet skulle du lätt kunna få för dig att kritikerna hatar boken. Ingenting skulle vara mindre sant. Och ändå är det precis så det förhåller sig. De hatar den för att den hånar dem med sina franska tanketraditioner. För att den gäckar dem med sina trivialiteter: Någon sitter på knä mellan sin pojkväns lår, med ansiktet vänt mot hans skrev. Någon är moderniseringens lilla hjälpreda. Någon har sex pensionärer på sin lista innan lunch. Någon säger att den psykodynamiska processen kodar in traumat i kroppen.

Det luktar tjockt av ceder och tjära i rummet. Vad kritikerna försöker säga är att de inte förstår varför den här boken har tilldelat deras omdömen helt nya värden. För när de sitter och pratar om den kring bordet är deras ord i själva verket en redovisning av vad som gör dem upphetsade. De älskar monotonin och långtråkigheten. Pulvermoset. Ett koncentrat av det mest ovidkommande. Definitionerna älskar att håna dem och kritikerna älskar att bli hånade. Det är en mycket lycklig sadomasochistisk kärleksrelation. De vet inte hur det gick till när det blev så. När det ovidkommande skrevs så att det började vidkomma. När det ovidkommande fick huden på armarna att knottra sig. Du vet inte heller. Du vet bara att du skulle vilja uppgå i den här boken. Fästa dig vid dess glatta sidor. Tränga in i dess typografi. Du skulle vilja vara filmen av sexuell natur som pojkvännen tittar på. Du skulle vilja tilltala en läsare som om hon helt saknade egen agens: »Gör si. Gör så. Nej, förresten. Apati, neuros, kultur. Du intresserar mig inte.» En sådan ordnad struktur. En sådan vilja att obönhörligen uppehålla sig kring det konventionaliserade våldet. I den språkliga godtyckligheten. I varje instans av vardagen. En sådan intellektuell ryggrad. Det vore drömmen.

Luta dig tillbaka på solstolen. Låt armarna falla på sidan och släpp solfjädern. Var bok. Var påträngande. Ha ett gult omslag med vita alfapetbrickor. Var rolig och lakoniskt registrerande. Håll gärna distansen. Ha under inga villkor ett klappande hjärta. Eller: Om du har ett klappande hjärta, låt det inte vara huvudsaken. Gör korta balanserade utfall. Beskriv hur världen ser ut. Förklara vad som händer i den. Vem som säger vad. Låt pensionärerna vara pensionärer och pulvermoset vara pulvermos. Berätta inte något om hur det känns. Var ett formulär där man kan svara på frågor. Utvärdera sedan resultaten. Låt för allt världen inte orden och syntaxen luras sig till att beteckna det de enligt en social begärssemantik ska betyda. Ställ dig bland tången eller auditoriet och låt definitionerna haka upp sig. Var ett virrvarr av upphakade definitioner. Var Kajsa Sundins diktsamling. Var en litterär händelse.

Athena Farrokhzad