Lars Mikael Raattamaa

Norsk // English

Det finns en avgörande skillnad mellan en gestaltning av kollektiva erfarenheter och ett kollektivt arbete, trots att de flesta svenska recensenter tenderar att blanda samman begreppen. Lars Mikael Raattamaa visar i sin bok mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka en stilsäker känslighet för just den ambivalenta – men ack så relevanta – gränsen.

Läsningen av mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka skapar illusionen av att vara omgiven av ett myller av personer, skäl, tunnelbanestationer och tonfall. Delade och kontrasterande erfarenheter framträder ur till synes slumpartat sammanfogade satser, sammanbundna till en enda lång ström av omvärld. Istället för att romanfetischistiskt centrera sin text kring en huvudgestalts göranden och låtanden låter Lars Mikael Raattamaa uttrycken rinna omkring som anonyma men inte identitetslösa språkbruk. Effekten blir ett allmänt och varsamt medkännande, ett läsöga som varmt prövar sig för och återfinner brottstycken av sin egen tillvaro i rotfrukter, rulltrappor och björklöv.

Raattamaa hyser ett uttalat intresse för decentraliseringen och bruset, av såväl estetiska som politiska skäl. I Politiskt våld har han skrivit “Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns. ” I kritiken av dikotomierna ska man inte glömma bort att författarnamnet på ryggen fortfarande representerar en avsändare. Vikten av det personliga ansvaret för orden på sidan får inte avfärdas. Dessutom måste lyhördheten för det allmänna, för bruset och störningarna, bäras upp av ett eget namn om man vill överleva i en fortsatt personfokuserad litteraturvärld.

Hur ska man då som författare bära upp sin roll och samtidigt synliggöra att individen är genomstrålad av ett större sammanhang? Med mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka lyckas faktiskt Raattamaa med att situera sitt skrivande i en litterär socialitet och indirekt understryka sina egna kopplingar till andra författarskap – utan att för den skull rucka på sin roll som upphovsperson till verket. Han har helt enkelt bjudit in nitton andra författare till att medverka. Lyfter man på skyddsomslaget ser man att han har valt att kalla avsändaren lars mikael raattamaa med gäster.

Skillnaden mellan kollektivt arbete och enskilt är obestridlig, och tydligt illustrerad av mallamerik-bokens uppbyggnad. Även om de egna erfarenheterna är nedsmittade av andras ord, så innebär det inte att den enskilda kan formulera massans upplevelser. Företräda dem. Kanske är författare mer dömda än andra till att alltid balansera i gränszonen där språk på samma gång är ensamhet och gemenskap. “Vi konstruerar vår egen historia även om vi inte skapar omständigheterna vid konstruktionsplatsen”, som det står i Politiskt våld. Få klarar av att hantera den rollen lika medvetet, tvekande och insisterande som Lars Mikael Raattamaa.

 

Lyra Ekström Lindbäck

Hooshyar Ansârifar

Paal Bjelke Andersen

Ali Reza Behnâm

Paal Bjelke Andersen

Gunnar Berge

Jonas (J) Magnusson

Christophe Hanna

Gunnar Berge

Arve Kleiva

Audun Lindholm

Klimakrisen

Olga Ravn

Franck Leibovici

Gunnar Berge

Eileen Myles

Mathias Danbolt

Solmaz Naraghi

Paal Bjelke Andersen

Erlend Nødtvedt

Cathrine Strøm

Politikk Poetikk Praksis

Politikk Poetikk Praksis

Lars Mikael Raattamaa

Lyra Ekström Lindbäck

Olga Ravn

Susanne Christensen

Daniela Seel

Susanne Christensen

Mazdak Shafieian

Leif Høghaug

Lars Skinnebach

Olga Ravn

Miia ToivioMiia Toivio

Leevi Lehto

Jenny Tunedal

Julie Sten-Knudsen

Andreas Töpfer

Audun Lindholm

Aina Villanger

Ane Nydal

Miia ToivioMiia Toivio">Miia ToivioMiia Toivio

Leevi Lehto

Att bli ved I og IIAtt bli ved I and II

Fredrik Nyberg

ChateauxChateaux

Beata Berggren, Martin Högström, Peter Thörneby

Falsche FreundeFalsche Freunde

Uljana Wolf

Happiness: Poems After RimbaudHappiness: Poems After Rimbaud

Sean Bonney

Spit TempleSpit Temple

Cecilia Vicuña

Tarnac, un acte préparatoireTarnac, un acte préparatoire

Jean-Marie Gleize

-->

Audiatur Waste Land er en poesibiennale som arrangeres 12. til 15. april i Bergen. Dette er femte gang Audiatur – Festival for ny poesi avholdes, første gang var i 2003. Festivalen har i 2005, 2007 og 2009 publisert omfattende kataloger som er tilgjengelige gjennom Audiatur bokhandel.

I år tar festivalen udgangspunkt i T.S. Eliots berømte dikt «The Waste Land» (1922), et dikt som i stor grad består av sitater («a heap of broken images»), et ikonisk modernistisk dikt formet som et apokalyptisk kor av stemmer. Audiatur Waste Land er ikke en hyllestfestival til et kanonisert verk, men vi ønsker å bruke diktet som konseptuelt rammeværk, som inspiration og som «ryggrad» i programmet. I forbindelse med festivalen produseres et innholdsrikt programhefte, to oversettelser av fransk og iransk poesi og siden en festivalavis som samler dokumentation og materiale i etterkant av festivalen. Politikk Poetikk Praksis vil være tilstede under festivalen og både blogge og spontanprodusere materiale. Med deltakere fra Iran, Frankrike, Tyskland, USA, Norge, Sverige, Finland og Danmark presenterer Audiatur Waste Land fire dager med oplesninger, forelesninger, konsert, utstilling, performance, paneldebatter med mere på sentrale steder i Bergen.

I etterkant av Audiatur Waste Land holdes ytterligere to arrangementer i 2012: I Oslo 25. mai inviterer vi i samarbeid med Folkebiblioteket og Deichmanske bibliotek, avd. Grünerløkka til et møte med den fransk-amerikanske forleggeren, litteratur- og kulturteoretikeren Sylvère Lotringer kjent fra forlaget Semiotext(e) og 21. juli kommer litteraturprofessoren og avantgardespesialisten Marjorie Perloff til Bergen.

Velkommen!

Arbeidsgruppen består i 2012 av Karl Larsson, Cathrine Strøm, Martin M. Sørhaug, Simen Hagerup, Paal Bjelke Andersen, Thomas Lundbo og Susanne Christensen.