Linn Hansén

Norsk // English

En morgon när man vaknar håller södra Sverige på att gå i bitar. Kasslern är rosa som vanligt, men barnen ligger inte i sina sängar. Man slår numret till kommunens informationstelefon och trycker luren mot örat. ”Du är samtal nummer trettiosju, var inte orolig. Vi tar hand om ditt ärende så snart vi kan.” Eftersom man bor i södra Sverige blir man ändå orolig. Det kan inte hjälpas. Flyktingarna smyger kring husknuten, urtidsdjuren har lämnat spår i trägolvet. Man har inte tid att vänta. Man klipper av telefonsladden och virar den kring halsen. Man säger: Södra Sverige kommer inte att gå i bitar.

Man säger: peppar peppar. Man säger ta i trä. Man tar upp Linn Hanséns diktsamling Ta i trä (Pequod Press 2008). Den ligger och kokar i kastrullen, bland barnens middagskorvar. Man lyfter upp den med fingrarna och trycker de blöta sidorna mot örat. De säger: ”Var inte orolig, vi kommer aldrig att ta hand om ditt ärende. Det är med ditt ärende som det är med flyktingarna. Vi bryr oss inte om ditt jävla ärende.” Telefonsladden stryper lufttillförseln. Trycksvärtan från boksidorna blandas ut i korvspaden och börjar rinna längs kinden. Inuti dessa droppar håller hela Sverige på att gå i bitar, inte bara södra. Man blir lite orolig när man förstår det. När spaden rinner in under tröjan vet man att den är glappet mellan bokens fiktion och fiktionen i vilken man står och känner korvlukten stiga. De blöta boksidorna är som kalkeringspapper. Om man gnuggar dem mot träbordet vet man inte längre på vilken fiktionsnivå man befinner sig. På vilken plats man håller på att gå i bitar. Om man står i sitt kök och läser en bok om Sverige, eller om några sidor i en bok om Sverige utspelar sig i ens kök, där barnens middagskorvar står och kokar. Spaden rinner ner i naveln och fiktionerna är skeva kopior av varandra.

Man tar i trä och man rör sig mellan olika kommungränser. Man är en del av en folkrörelse. Man är i Borås och Partille tvåtusensju eller man är på vilken medelstor europeisk kartpunkt som helst i den senkapitalistiska tidsåldern. I allting som försiggår på Borås äventyrsbad kan man se spår av internationell terrorismbekämpning. Man är hela tiden under hot eller man tar sömntabletter för att inte utgöra ett hot mot den som ligger bredvid och sover. Man är mamma pappa barn eller man har gått vilse i en elegi över ett förlorat folkhem. I träden hänger hundarna om varandra och man längtar hela tiden efter att Olof Palmes trygga gestalt ska uppenbara sig och tala till folket. Säga: visst finns det situationer då förtvivlan är så stor att man är beredd att kasta allting över ända, men vi ändå valt den fredliga, stegvisa samhällsomdaningens väg. När gestalten försvinner upprepar man hans ord, men det spelar ingen roll. Man vet ändå att Olof Palme är avgrunden som kokar under kastrullocket.

I de korvsvarta dropparna som rinner längs låren är det samma Sverige som det alltid har varit fast lite skevt ändå. Och just för att det är lite skevt ändå får man syn på Sverige och känner igen det och förstår att det är samma Sverige som det alltid har varit: Lite skevt ändå. Skevheten finns i språket som man talar och skriver på i Sverige. Alla aktiviteter försiggår på lite fel platser och alla handlingar får lite orimliga konsekvenser. Det finns ingen stringens och orsakssambanden är inga orsakssamband. Saker staplas på varandra; de är självklara och har alls ingenting med varandra att göra. De bestämda formerna är obestämda och utsagorna är ospecifika på gränsen till meningslösa, eller alldeles för specifika för att vara begripliga. Och ändå förstår man vilket språk det handlar om och vilket land det talas i. Och att det landet håller på att gå i bitar.

Ta i trä är en kontrollerbar kvantitet i världen. Man kan lägga tillbaka den i kastrullen och låta den fortsätta koka. Men Sverige är inte en kontrollbar kvantitet. Sverige kokar över och rinner på golvet. Det blir översvämning i köket av Sverige. Man kan vika upp byxbenen och öppna kylskåpsdörren. Därinne finns åtminstone ketchup och senap.

Athena Farrokhzad