Anja Utler (D)

Daniela Floman om Anja Utler

Vi ser det vi vill ha, menar den franska filosofen Bernard Stiegler i en essä tryckt i OEI (# 22/23/2005). Vår sensibilitet har förvandlats till en köpreflex, som gör att vi börjar leta efter någonting att äga nästan över allt. När solen står röd ovanför horisonten undrar man vemodigt vad det är som saknas. Svaret är: ett hårbalsam, en pensionsförsäkring, kanske en folköl.

Men i Anja Utlers till svenska översatta diktsamling låga vet jag plötsligt inte alls vad jag ska leta efter. Blicken flackar, det är svårt att se. En underligt skör natur, ett slags risigt snår utan proportioner eller avstånd breder ut sig på sidorna:

se på grässtråna, mjukt: deras vippor i vind, jag svarar dem: se så
fogligt de knä-, knotar sig – spröda fiskben – ditin: i
svamp: ljus

Den mjuka underligheten gör mitt läsande vilset. Och så börjar dikten klaga:

bränd! alltjämt –
så hårdnackat når mig: din fingrande
blick – som en svettning angriper

Utler – eller hennes svenska översättare Linda Östergaard – ertappar mig genom att skriva in min blick som en eld över boksidorna, en svetslåga med trasigt reglage: ”Längs dina ögon/ Att ha, som var det en: blickars andning som/ Filtas strimmas: längs kinder, sträcker sig, är/ Flammande väv fram till strupe.” Jag försöker bromsa in, läsa mindre glupskt, stanna kvar i en obestämd zon.

I inbromsningen blir en kärlek, som också är läsarens möte med texten, möjlig, det är på en gång förbrännande och vackert . Utler har arbetat med mötet också i andra texter, I OEI:s nummer om tysk poesi (#24/25/2005) låter hon (igen genom Linda Östergaard) Daphne tala, nymfen som förvandlades till ett lagerträd för att undkomma Apollon. Daphne vill upprepa våldet, och ber ett du, som åter kunde vara läsaren, att bränna henne och förvandla henne till ”knastrande ljud”:

sved! snälla torka ut skuggan: på denna röda panna,
så hans glöd: brinner ut – i mig: pulsen ur spetsen,
så jag: löses ut – ren – som ljud som knastrande
luft mig nedsänker insjunker –

På en CD som följer med låga kan man höra Utler själv förvandla dikten till ljud medan hon banar sig två olika vägar genom textmassan. Hennes tyska låter väsande och fräsande – mycket mera frätande än min, genom Östergaard förmedlade pyrande, mörkt molande svenska. Men goda översättningar går att läsa som original och Linda Östergaards tolkning är en sådan text: det går att placera sig mitt i den, tala med den, om den.

Kastar man ett öga på originalet vaknar ändå tanken att en del av den abstrakta snårigheten i låga kanske har att göra med översättandets problematik. I en kommentar till sin översättning skriver Östergaard att det finns ett skikt i Utlers diktsamling som handlar om ett konkret landskap, nämligen författarens hemtrakter, som är närvarande i dikten ”inte bara genom inskotten av bayersk dialekt, utan också i bilder som vittnar om denna regions geologiska historia och de spår som kolgruvedriften där lämnat efter sig i marken och spridit i luften och vattnet”.

Den geografin är svår att identifiera i låga, snarare visar texten upp den tomma platsen för ett tänkt landskap. Det som i originalet vetter mot det materiella kan i översättningen bli en expressiv gest. Ett schakt i en buskig terräng i en av dikterna, ”ein: ausschlagen, schacht/ – reißender schacht! – / in der luft“ , har förvandlats till en åtbörd: ” det: att slå ut, schakt/ – gapande schakt! – / i luften”.

Östergaards låga är inte ett bokstavstroget svar på Utlers brinnen, inte en hög med uttömda ord. Och den kräver en läsare som står ut med att det egna begäret att sluka och begripa blottas och kompletteras med ett mer planlöst umgänge. ”Frågan hur man kan gestalta det ofrånkomliga, fysiska slutet på texter så att det inte utvecklas någon avslutande kraft är ett metodiskt problem,” påpekar Utler i en samling fragment om skrivandet som finns med i denna katalog. låga kunde vara ett svar. Boken är ett sätt att läsa Utler utan att stänga om sig, friktionen mellan läsare och dikt skapar ett gnistregn: ”mättad: står luften, den: utbrunna andningen – står/ för sig själv av kolpartikel- likt”.

Anja Utler debuterade 1999 och låga är hennes tredje och senaste diktsamling. Hennes poesi är en jakt på bärande ljudkonstruktioner som kan vara såväl sensuella som söndrande. Till sina läsningar använder sig Utler ofta av ekon till poesins ljud eller dansare som illustrerar dem. Hennes författarskap har etablerat sig som ett av den tyskspråkiga samtidspoesins viktigaste, belönat med flera prestigefulla pris.

Lenker:

Poetry International Web

Legg inn en kommentar