Karl Holmqvist (S)

I’M WITH U IN ROCKLAND
(För Karl Holmqvist – metod och källor)

Voice 1 is in danger of being ‘lost’ in the story.
MARGUERITE DURAS, INTRODUKTION TILL India Song

Poesi är ett sätt att läsa. Ibland inte mycket mer än en vinkel på nacken, en trötthet, en tung kropp som vägrar att samarbeta. Formen uppgår i allt. Endast läsning kan separera kategorier och genrer från varandra.

Poesin är plötslighet, en modern analys med samtida verktyg, klarhet på gränsen till transparens. Den kan förstås som en kropp på rätt plats, vid rätt tillfälle. Det vill säga en självklar, osynlig form för tanken, på vilken en frånvarande möjlighet kan projiceras. Det som står bakom motivet och måste vara tyst, inte avslöja sig.

Man öppnar kroppen för att upptäcka håligheterna. Man skapar resonans, inte av mening, men av den väsentliga ensamhetens begreppsliga självklarhet.

/solitude is/ “something you marry, as an artist. When you are an artist, your solitude is a lonely place that you embrace.”
LADY GAGA, NEW YORK TIMES 10/8 2009

En praktik med väldigt få resurser. Inga pengar, inget arbetsrum, ingen fast adress, inga fotografier (tack!), ingen signatur, inget medium. Material som lånas eller plockas upp av den del av individen som hos de allra flesta människor ställts i samhällets tjänst. Men som nu i sin självvalda fattigdom glider undan, täcker över sig själv, sträcker ut och drar ihop sig, för att någon gång – det sker plötsligt – lyckas fånga en händelse just när den blir till. Och i detta klara av att se utsagan innan den blivit ett seriöst problem, dokumentet innan det arkiverats, möjligt produktionsmaterial som för en kort stund vibrerar i tillvarons obearbetade nexus.

Från vilken position talar den ensamme? Hur kan den ensamme tala alls? Det krävs en röst som skapar en sammansvärjning av den patetiska kroppens självupptagna grymtande och den vrålande tunnel av inre kunskap som endast kan förstås genom en manifestation av rent, ljust våld.

Språket som inte är riktat till någon drabbar alla. Det faller som möjligheternas regn över gestalternas följsamma ytor. De är på väg någonstans, till vagnarna, bilarna, gallerierna det är oktober eller november, det är ingenting viktigt alls, det är någonting ofrånkomligt. i morgonens fuktiga dimma, i den bleka nederbörden som trots allt är efterlängtad, talar den ensamme åt alla håll, okontrollerbart. endast när han då och då tystnar, får han en riktning. I sin frånvaro.

TRY 2 START
A BUSINESS
ON YR OWN WITH
NOTHING BUT SAND
KARL HOLMQVIST, Alone in the Sandstorm

Försök att starta en rörelse, ensam, utan någonting annat än kroppens begär och nycker. försök starta ett läsande utan hunger, beroende, fysisk kontakt. Allt det som skaver, mellan intellekt och åtrå, historia och undanglidande samtid, plagg och hud. Under sanden upplevs inte friktionen mellan de mikroskopiska byggstenarna. Man kan känna solens värme avta ju djupare man tar sig ner i lagerna. vattnets hemlighet är längtan till ett annat fysiskt tillstånd, precis som pengarnas, energins, dikternas.

Försök förvalta det du anskaffat dig, ensam, utan någon annan vid din sida. We are bodies in motion. Du kan inte räkna med att finna samma människa igen, även om du lär dig alla namn. Din rörelse, din röst — metaforerna. Likt en sandstorm som lyfter sig själv in i nya länder och blottar ruinerna under tidigare dyner, kan också du täcka över det tillfälligt blomstrande, för att visa dina oförstörbara skatter.

Rockland

Den enda platsen. och hur omöjlig är inte den. att skriva tar allt annat ifrån dig. Rockland, i’m with you in, den osentimentala grammatiken där själva orterna blir ord. Historien, namnen, källorna som gav ett ursprung, är också bara markörer, poser, tomma ögonblick i arkivet. Att vara beroende av det som jagar en, som plågar inte bara kroppen utan också minnet av den man var. Genom rädslan för att inte finna ord, kanske man kan finna dem.

AFTER LAURIE ANDERSON
(UR KARL HOLMQVIST, What’s My Name)

Någon annans ord, kanske kan man finna dem? Kan man bli lurad av retoriken även i det mest öppna av förslag? Ja, man kan det, man kan verkligen det. Man blir det alltid. Så varför inte följa med, som vid en erotisk sensation, låta sig förföras, utnyttjas, tråna? Och ta detta material, dessa andra kroppar, djupare in i sina egna hålrum. Få händerna att arbeta på nytt. Lika mycket isolerad, frustrerad onani som exhibitionistisk touching from a distance. Lika mycket man som kvinna, nyskapad som återfunnen.

Efter Laurie Anderson, efter Allen Ginsberg, efter Karl Holmqvist. eller före, eller med? Utsagan, rösten och resonansen. Svaret som blir mer och mer tydligt ju längre dess fråga får stå obesvarad.

SLUTSATS (UTAN SLUT):

What’s my name?
Tell me, baby, what’s my name
Tell me, sweetie, what’s my name

Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who

KARL HOLMQVIST, Sympathy for the Devil Lyrics

KARL LARSSON

Legg inn en kommentar