Deltakere 2009

Steven Zultanski (USA)

07.10.2009

Robert Fitterman om Steven Zultanski

1. DEN GRUMSETE KONSEPTUALISTEN
De neste par årene kommer to nye bøker med Steven Zultanski som avsender – Pad og Copkisser – og disse vil sikre Zultanskis posisjon som en av de viktigste bidragsyterene til amerikansk post-avantgardistisk poesi. (more…)

Jan Erik Vold (N)

07.10.2009

Henning Howlid Wærp om Jan Erik Vold

«Når det gjelder norske bøker er det ikke over-vurdering/undervudering jeg savner, men vurdering,» har Jan Erik Vold sagt i en enquête, og lagt til i et senere intervju: «For min egen del kan jeg selvsagt ikke klage over mangel på applaus. Det er den kvalifiserte applaus, og den kvalifiserte motstand, jeg savner.» (more…)

Anja Utler (D)

07.10.2009

Daniela Floman om Anja Utler

Vi ser det vi vill ha, menar den franska filosofen Bernard Stiegler i en essä tryckt i OEI (# 22/23/2005). Vår sensibilitet har förvandlats till en köpreflex, som gör att vi börjar leta efter någonting att äga nästan över allt. När solen står röd ovanför horisonten undrar man vemodigt vad det är som saknas. Svaret är: ett hårbalsam, en pensionsförsäkring, kanske en folköl.
(more…)

Gwenaëlle Stubbe (BEL)

07.10.2009

Cathrine Strøm om Gwenaëlle Stubbe

Krig: Organisert bruk av våpenmakt mellom grupper av mennesker i den hensikt å tilintetgjøre motparten eller påtvinge ham den annen parts vilje. (…) Krig forutsetter at menneskelige samfunn er undergitt en viss fast organisasjon og har nådd en materiell kultur som levner et overskudd utover eksistensminimum. Så snart det opptrer større bofaste folkegrupper organisert i stammer eller stater med en mer eller mindre utviklet sivilisasjon, møter man krig. (…) Krig varer til det blir sluttet fred eller til en stat er nedkjempet og dens territorium annektert (debellatio). (Kilde: Store norske leksikon)

(more…)

Aleksandr Skidan (RUS)

07.10.2009

Jeppe Brixvold om Aleksandr Skidan
(spansk perspektiv)

Jeg ville tale om digtet »Red shifting«, det var planen. Men naar jeg ville tale om det, opstod en ambivalens i mig imellem min oplevelse af digtet og det at sige noget om det. Saadan er det ofte med digte af Aleksandr Skidan. Jeg formaar ikke at give folk, for eksempel en ven paa en café, som ikke kender disse digte, noget godt indtryk. For mens denne digters digte naesten altid, mens jeg laeser, goer mig begejstret, bevaeget, da lyder det altid kompliceret, hvis jeg skal forsoege … – ja, hvad er det, jeg skal forsoege, at argumentere for et digts kvalitet? At argumentere for min bevaegelse? Gennem henvisning til mening? Dybde? Men med bevaegelse mener jeg ikke noedvendigvis bevaegelse i dybden. Jeg kan tale om disse digtes komposition, som forekommer baade intelligent og intellektuel. Man taler om shifting mellem lingvistiske niveauer, litteraere spil.
(more…)

Torgeir Schjerven (N)

07.10.2009

Simen Hagerup om Torgeir Schjerven

Siden Torgeir Schjerven debuterte med diktsamlingen Vekk i 1981, har han levert ytterligere fem bøker med lyrikk og to romaner, senest diktsamlingen Den stødige tilstundelsen av jubel i virkelig trist musikk (2006) (more…)

Claude Royet-Journoud (F)

07.10.2009

Sigurd Tenningen om Claude Royet-Journoud

«Man spør seg alltid hvorfor et dikt er ferdig. Det eksisterer idet man gjenkjenner det, slik man ’gjenkjenner’ en kropp på likhuset. Det er på samme tid noe skremmende og merkelig. Det er når det løsriver seg. Du gjenkjenner noe som er fraværende, som er trukket fra i det øyeblikket diktet er tilstrekkelig anonymt til at du signerer det.» (more…)

Mara Lee (S)

07.10.2009

Susanne Christensen om Mara Lee

Mara Lee (f. 1973) debuterer i 2000 med en af de mest nådesløse digtsamlinger i nyere nordisk samtidslitteratur: Kom. På omslaget viser forfatteren demonstrativt sin nakke frem, som det lyder i teksten: “Din nacke gjorde motstånd mot hans blick; rent, skulpterat kött.” Der er tale om prosadigte, alle sat ind i den samme, konceptuelle ramme. På omslaget betegnes Kom som en roman, og der er en vis logik i dette: Der findes et narrativ, men det er radbrækket. Kom former sig i fem næsten ens scener; alle foregår i det samme dystre strandlandskab, alle fremviser en række repetetive handlinger, udvekslinger, mellem to kroppe, og alle starter med et mørkt: “Kom. Han skulle vara nästen lika verklig som du.” Grænserne mellem kroppen som krop (levende) og som objekt (død) er hårfin, møderne mellem de to kroppe er erotisk ladet, den passive kvindekrop udgør et materiale som formes som en anden skulptur, som demonteres, belyses af et blik, bearbejdes. Undersøgelsen af kroppen er så distanceret i sin intimitet at det nærmer sig en dissektion: den skopofile drift byder han at bryde ind i de mest utilgængelige hulrum i kvindekroppen, en krop der byder ham at fortsætte, der synes at åbne sig for hans videre mutilation: “Han befriade dig. Från orden, rösten och andningen.”
(more…)

Jenny Hval (N)

07.10.2009

Susanne Christensen om Jenny Hval

Spørgsmålet er, om det i skrivende stund overhovedet er muligt at tale om Jenny Hval (f. 1980). Den hvalske skrift er overalt – i aviser og i tidsskrifter – alligevel er den skrivende endnu ikke blevet til. Det afgørende skridt ind i en fuldgyldig kunstnerisk identitet, den skønlitterære debut, er endnu ikke at finde i butikkerne. Alt, vi har at holde os til, er således et splittet billede, tekster der blæser i vinden, strøet ud over flygtigt papir: en skrift som findes i verden, men næppe giver den skrivende retten til iklæde sig den gyldne krone: “Forfatter.”
(more…)

Karl Holmqvist (S)

07.10.2009

I’M WITH U IN ROCKLAND
(För Karl Holmqvist – metod och källor)

Voice 1 is in danger of being ‘lost’ in the story.
MARGUERITE DURAS, INTRODUKTION TILL India Song

Poesi är ett sätt att läsa. Ibland inte mycket mer än en vinkel på nacken, en trötthet, en tung kropp som vägrar att samarbeta. Formen uppgår i allt. Endast läsning kan separera kategorier och genrer från varandra.

Poesin är plötslighet, en modern analys med samtida verktyg, klarhet på gränsen till transparens. Den kan förstås som en kropp på rätt plats, vid rätt tillfälle. Det vill säga en självklar, osynlig form för tanken, på vilken en frånvarande möjlighet kan projiceras. Det som står bakom motivet och måste vara tyst, inte avslöja sig.

Man öppnar kroppen för att upptäcka håligheterna. Man skapar resonans, inte av mening, men av den väsentliga ensamhetens begreppsliga självklarhet.

/solitude is/ “something you marry, as an artist. When you are an artist, your solitude is a lonely place that you embrace.”
LADY GAGA, NEW YORK TIMES 10/8 2009

En praktik med väldigt få resurser. Inga pengar, inget arbetsrum, ingen fast adress, inga fotografier (tack!), ingen signatur, inget medium. Material som lånas eller plockas upp av den del av individen som hos de allra flesta människor ställts i samhällets tjänst. Men som nu i sin självvalda fattigdom glider undan, täcker över sig själv, sträcker ut och drar ihop sig, för att någon gång – det sker plötsligt – lyckas fånga en händelse just när den blir till. Och i detta klara av att se utsagan innan den blivit ett seriöst problem, dokumentet innan det arkiverats, möjligt produktionsmaterial som för en kort stund vibrerar i tillvarons obearbetade nexus.

Från vilken position talar den ensamme? Hur kan den ensamme tala alls? Det krävs en röst som skapar en sammansvärjning av den patetiska kroppens självupptagna grymtande och den vrålande tunnel av inre kunskap som endast kan förstås genom en manifestation av rent, ljust våld.

Språket som inte är riktat till någon drabbar alla. Det faller som möjligheternas regn över gestalternas följsamma ytor. De är på väg någonstans, till vagnarna, bilarna, gallerierna det är oktober eller november, det är ingenting viktigt alls, det är någonting ofrånkomligt. i morgonens fuktiga dimma, i den bleka nederbörden som trots allt är efterlängtad, talar den ensamme åt alla håll, okontrollerbart. endast när han då och då tystnar, får han en riktning. I sin frånvaro.

TRY 2 START
A BUSINESS
ON YR OWN WITH
NOTHING BUT SAND
KARL HOLMQVIST, Alone in the Sandstorm

Försök att starta en rörelse, ensam, utan någonting annat än kroppens begär och nycker. försök starta ett läsande utan hunger, beroende, fysisk kontakt. Allt det som skaver, mellan intellekt och åtrå, historia och undanglidande samtid, plagg och hud. Under sanden upplevs inte friktionen mellan de mikroskopiska byggstenarna. Man kan känna solens värme avta ju djupare man tar sig ner i lagerna. vattnets hemlighet är längtan till ett annat fysiskt tillstånd, precis som pengarnas, energins, dikternas.

Försök förvalta det du anskaffat dig, ensam, utan någon annan vid din sida. We are bodies in motion. Du kan inte räkna med att finna samma människa igen, även om du lär dig alla namn. Din rörelse, din röst — metaforerna. Likt en sandstorm som lyfter sig själv in i nya länder och blottar ruinerna under tidigare dyner, kan också du täcka över det tillfälligt blomstrande, för att visa dina oförstörbara skatter.

Rockland

Den enda platsen. och hur omöjlig är inte den. att skriva tar allt annat ifrån dig. Rockland, i’m with you in, den osentimentala grammatiken där själva orterna blir ord. Historien, namnen, källorna som gav ett ursprung, är också bara markörer, poser, tomma ögonblick i arkivet. Att vara beroende av det som jagar en, som plågar inte bara kroppen utan också minnet av den man var. Genom rädslan för att inte finna ord, kanske man kan finna dem.

AFTER LAURIE ANDERSON
(UR KARL HOLMQVIST, What’s My Name)

Någon annans ord, kanske kan man finna dem? Kan man bli lurad av retoriken även i det mest öppna av förslag? Ja, man kan det, man kan verkligen det. Man blir det alltid. Så varför inte följa med, som vid en erotisk sensation, låta sig förföras, utnyttjas, tråna? Och ta detta material, dessa andra kroppar, djupare in i sina egna hålrum. Få händerna att arbeta på nytt. Lika mycket isolerad, frustrerad onani som exhibitionistisk touching from a distance. Lika mycket man som kvinna, nyskapad som återfunnen.

Efter Laurie Anderson, efter Allen Ginsberg, efter Karl Holmqvist. eller före, eller med? Utsagan, rösten och resonansen. Svaret som blir mer och mer tydligt ju längre dess fråga får stå obesvarad.

SLUTSATS (UTAN SLUT):

What’s my name?
Tell me, baby, what’s my name
Tell me, sweetie, what’s my name

Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who

KARL HOLMQVIST, Sympathy for the Devil Lyrics

KARL LARSSON