Lars Mikael Raattamaa (S)

Det finns en avgörande skillnad mellan en gestaltning av kollektiva erfarenheter och ett kollektivt arbete, trots att de flesta svenska recensenter tenderar att blanda samman begreppen. Lars Mikael Raattamaa visar i sin bok mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka en stilsäker känslighet för just den ambivalenta – men ack så relevanta – gränsen.

Läsningen av mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka skapar illusionen av att vara omgiven av ett myller av personer, skäl, tunnelbanestationer och tonfall. Delade och kontrasterande erfarenheter framträder ur till synes slumpartat sammanfogade satser, sammanbundna till en enda lång ström av omvärld. Istället för att romanfetischistiskt centrera sin text kring en huvudgestalts göranden och låtanden låter Lars Mikael Raattamaa uttrycken rinna omkring som anonyma men inte identitetslösa språkbruk. Effekten blir ett allmänt och varsamt medkännande, ett läsöga som varmt prövar sig för och återfinner brottstycken av sin egen tillvaro i rotfrukter, rulltrappor och björklöv.

Raattamaa hyser ett uttalat intresse för decentraliseringen och bruset, av såväl estetiska som politiska skäl. I Politiskt våld har han skrivit “Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns. ” I kritiken av dikotomierna ska man inte glömma bort att författarnamnet på ryggen fortfarande representerar en avsändare. Vikten av det personliga ansvaret för orden på sidan får inte avfärdas. Dessutom måste lyhördheten för det allmänna, för bruset och störningarna, bäras upp av ett eget namn om man vill överleva i en fortsatt personfokuserad litteraturvärld.

Hur ska man då som författare bära upp sin roll och samtidigt synliggöra att individen är genomstrålad av ett större sammanhang? Med mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka lyckas faktiskt Raattamaa med att situera sitt skrivande i en litterär socialitet och indirekt understryka sina egna kopplingar till andra författarskap – utan att för den skull rucka på sin roll som upphovsperson till verket. Han har helt enkelt bjudit in nitton andra författare till att medverka. Lyfter man på skyddsomslaget ser man att han har valt att kalla avsändaren lars mikael raattamaa med gäster.

Skillnaden mellan kollektivt arbete och enskilt är obestridlig, och tydligt illustrerad av mallamerik-bokens uppbyggnad. Även om de egna erfarenheterna är nedsmittade av andras ord, så innebär det inte att den enskilda kan formulera massans upplevelser. Företräda dem. Kanske är författare mer dömda än andra till att alltid balansera i gränszonen där språk på samma gång är ensamhet och gemenskap. “Vi konstruerar vår egen historia även om vi inte skapar omständigheterna vid konstruktionsplatsen”, som det står i Politiskt våld. Få klarar av att hantera den rollen lika medvetet, tvekande och insisterande som Lars Mikael Raattamaa.

 

Lyra Ekström Lindbäck