SHARKS

Norsk // English

När jag var barn lekte jag ofta ihop med Sharks. Det gick inte att lita på dem för fem öre, men vi brukade ha rätt så kul ihop. En dag försvann tioöringarna spårlöst från jordens yta och jag var övertygad om att Sharks hade en fena med i spelet, men jag fick aldrig någon klarhet i det. Så där höll Sharks på hela tiden: stal grejer, trollade bort grejer, spökade ut grejer intill oigenkännlighet, sa att grejer som ingen annan tyckte om var fina tills alla andra också började tycka det. Jag misstänkte dem för allt möjligt; för att vara hjärnan bakom obegriplighetsdebatten och för att ha utlyst brandlarmet under lunchrasten. Sharks sa så många orimliga saker som jag trodde på. Som till exempel att det räckte att ta smör och ost för att man skulle få en smörgås. Jag anade redan då att de hade fört mig bakom ljuset, men det skulle dröja många år av missanpassade mackor innan jag förstod hur det låg till: de hade helt sonika utelämnat brödet. Jag insåg att det var för att Sharks hade velat rycka undan mattan för den patriarkala byggnadskonsten. De led av ett enormt storhetsvansinne och menade att vilka konstruktioner som helst kunde bli möjliga i framtiden. Så där vad det jämt. Det var utmattande att vara kompis med Sharks, men jag lärde mig saker hela tiden. Min mamma var inte särskilt förtjust i dem. Jag tror att det var för att de aldrig hälsade när vi kom in igenom dörren. Sharks bara sprang raka vägen in i vardagsrummet och började lukta på tapeten.

En gång när vi var i simhallen sa Sharks: »Ska vi låtsas att vi är hajar?» »Men ni är väl redan hajar?», svarade jag förvånat. Då bet de mig med sina huggtänder så att blodet blandade sig med vattnet. Sen simmade de runt mig och tjöt: »Du måste få upp vittringen på dig själv!» Jag svimmade och sjönk till bassängbotten. När jag vaknade strök Sharks över min panna och sa: »Det bästa med oss är att våra tänder är som mixerstavar och att vi ändrar oss hela tiden. Ligg still. Du kommer att få blodförgiftning nu. Var inte ledsen.» När vi blev äldre fick Sharks ett enormt kontaktnät och presenterade mig för alla sina vänner: det var Tristan och Isolde, det var Darin och Lotta Lundberg, det var psykologen och pepparroten. Sharks skojade med dem alla och alla fnittrade. Men ibland blev de sura när Sharks hittade på för mycket. Då svarade Sharks: »Den som skriver dig äger dig inte.»

Nu var det ganska länge sedan jag träffade Sharks. Några gånger om året dimper det ner ett vykort där det står saker som: »Vi är i Israel och det är tyst överallt och vi skriver om tvättlinan tills tvättlinan går av på mitten. Kom ska vi ta dig i kragen tills luftstrupen öppnar upp sig.» Eller: »Hej kompis, nu åker vi från Vetlanda för ingen här verkar fatta att Vetlanda bara finns i våra texter.» En sommarförmiddag fick jag tre vykort på samma gång. Det ena var poststämplat i Potatislandet, det andra i Amerika och det tredje i Begäret. På alla tre stod det: »Vi är så glad att vi är fler än en. Du borde verkligen komma och hälsa på. Våra fiskyngel är helt bedårande. Vi ses om du vågar dig ut på djupt vatten.» Jag rev sönder vykorten och åt upp smulorna. På biblioteket hittade jag sedan ett kort som föreställde en brödlimpa och köpte tre stycken. På baksidorna skrev jag: »Kära Sharks. Jag kan fortfarande inte simma. Psykologen säger att ni har fäst allting som en bjällra vid bakfoten så att verkligheten klingar falskt hur ni än rör er. Hälsa Hälsingland och fortsätt att skriva till mig. Varje gång jag läser era ord är det som att litteraturhistorien går till attack med hull och hår och hugger efter mig i ett avgrundsvrål. Eller som att Rosinante är en haj som hänger med huvudet.»

Athena Farrokhzad